...verkar det här hyreshuset inte ha. Ventilationen i mitt badrum har varit en följetong sen jag flyttade in för sex månader sen. I vintras stog den helt still i flera veckor och det fick till följd att allehanda dofter från grannarnas verksamheter samlades i mitt badrum och letade sig vidare ut i lägenheten. Cigarettrök, matos och gud vet vad. Inte ok.

Dom bytte visst ut den där fläkten, men riktigt bra blev det inte. Rätt som det är står den stilla nån dag och sen går den igång igen. Men idag har den börjat bete sig på ett nytt sätt. Först väsnas den väldigt och det är ett sånt sug att jag nästan befarar att tvättmaskinen ska följa med. Sen slår den av helt en stund och så där håller den på.

Vad är problemet? Varför går det inte att få ventilationen att funka som den ska? Kanske den är besatt av onda andar, fläkttrumman kanske är fylld med bestialiska demoner som håller på och fipplar med fläkten bara för att dom kan? Eller har fläkten kanske till och med ett helt eget liv och gör lite som den vill? Kanske vi aldrig nånsin får veta svaret på den frågan...

Idag är det min lilla farmor Märtas födelsedag, hon skulle ha blivit 107 år om hon levt! Det känns lite konstigt att tänka sig att hon föddes i början av förra seklet och ännu konstigare att min farfar faktiskt var född i seklet dessförinnan. Farfar 1895 och farmor 1904.

Farfar dog redan 1973 så honom har jag inget minne av. Farmor levde ytterligare tio år så henne minns jag ju väl. Hon bodde i huset bredvid oss och jag gick in till henne lite då och då. Hon brukade skiva ett äpple till mig och lägga på ett kaffefat och dom där äppelskivorna var så goda. Farmor gick med käpp för hon var ofärdig efter ett lårbensbrott, undrar förresten om hon inte rentav hade brutit benet två gånger? Tror det. Den där käppen hade en förmåga att alltid ramla omkull när hon lutat den mot köksbordet eller stolen där hon satt och då sa hon alltid "Äh, käpparsel!", eller mer "aschel" då eftersom hon var från Jämtland. På söndagarna bjöd hon alltid in min bror på "tjockpannkaka och lingonmos" som tack för hjälpen med vedhämtning och annat. Ibland fick jag också följa med fast jag var för liten för att göra nån nytta. Det där lingonmoset bestod av vispgrädde och lingonsylt som farmor satt och rörde ihop i en bunke tills grädden tjocknat något så det blev som en tjock sås. Det var otroligt gott till tjockpannkakan, nom nom!

På köksbordet hade farmor en vaxduk med svart botten och nåt slags blommor i rött, mörkgrönt och nån brunaktig nyans. Ovanpå vaxduken hade hon oftast en liten vit virkad duk och ovanpå den en underbart vacker blomkruka som jag alltid brukade sitta och beundra. Krukan var vit med en rosa blombukett på och så hade den tassar och öron i guld. När farmor dog fick jag den där krukan och den var en av mina käraste ägodelar fram till den dagen då jag råkade riva den i golvet med dammsugarslangen. Jag var väl kanske 12 år då det hände och jag minns än idag hur fullständigt förtvivlad jag var, den krukan var så himla viktig för mig för den var så starkt förknippad med farmor. Ja den var i princip farmor. Jag har sen dess kollat runt på loppisar och sånt om jag skulle kunna hitta nåt liknande, men hittills har jag gått bet.

Min farmors andranamn var Katarina, men det tyckte hon aldrig om. På jämtska uttalades det Kattrina, "häscha, låt som katta!" sa hon. Hon hade kanske inte så mycket till övers för katter, jag vet inte. Men hon ville hur som helst aldrig bli påmind om att hon hette Katarina.

Den sista tiden bodde hon inne hos oss för hon var så ofärdig och hade lite krånglig diabetes, men på dagarna brukade hon vara i sitt eget hus. Varje dag när jag kom hem från skolan kände jag en liten oro att det skulle ha hänt farmor nåt, hon var ju rätt gammal och skröplig ändå. Men en dag kände jag inte av den där oron, allt var lugnt liksom. När jag kom in på gården möttes jag av pappa och jag såg att han var klädd för att åka nånstans. Han berättade att han måste åka in till Bräcke och ordna en massa för farmor hade dött. Jag behövde alltså inte oroa mig mer...

Farmor hade varit så pigg den där morgonen. Pappa hade sagt "Vad pigg du ser ut idag mamma!" och hon hade svarat att "Ja, fick man vara såhär alla dagar så vore det ingen konst." Sen gick hon in till sig och allt var frid och fröjd. När mamma och pappa sen skulle hämta henne till lunch satt hon död på sin stol vid telefonen. Doktorn som konstaterade dödsfallet sa att det gått snabbt, annars skulle hon förmodligen försökt att ta sig till sängen eller så och då hade hon med största säkerhet blivit liggande på golvet istället. Nu hade hjärtat bara slutat slå helt enkelt. Men man har ju hört att många gamla piggnar till alldeles före slutet, det är som att det ska köras slut på den sista lilla gnistan. Skönt ändå att hon fick må bra den sista dagen i livet.

Grattis på födelsedagen lilla farmor, här får du ett fång med akleja som du alltid hade i dina rabatter runt huset!

En fördel med att ha kommit upp den aktningsvärda åldern av 39 år, fyra veckor och två dagar, är att man är tillräckligt gammal för att göra lite som man vill. Inte så jag menar att man ska springa runt och bryta mot lagar och regler eller göra saker som skadar andra bara för att man kan, men har inte jag lust att plocka i diskmaskinen idag så ger jag helt enkelt fan.

För första gången i hela mitt vuxna liv känner jag äntligen att jag kan vara som jag egentligen är. Jag vill inte säga att jag "får" vara som jag är, för jag tänker banne mig inte be nån om tillåtelse att vara mig själv. Men nu är jag gammal nog att inse att jag inte har tid att försöka leva upp till andras normer om hur man "ska" vara, jag har ett eget liv att ta hand om och har ingen lust att leva andras. Jag har inget behov av att springa runt och verka duktig och skryta om långkok och ett skinande rent hem. Eller jo, lite kanske. Men det beror på att om jag nån gång verkligen lagar riktig mat eller faktiskt städar så är det en sällsynthet som är värd att uppmärksamma...

Jag är som jag är, take it or leave it!