"Guuud vad tjock jag känner mig" gnällde hon och proppade i sig ytterligare en pralin ur Aladdinasken. Ja, vad annat kunde hon göra? Hennes nya liv skulle börja på Nyårsdagen (för vilken gång i ordningen?) och till dess måste alla frestelser undanröjas. Ungarna hade övergett henne och dragit till pappa, så av dom fanns ingen hjälp att vänta (såna svikare...). Hon skulle vara ensam hemma hela veckan och alltså låg hela ansvaret för att skapa en nyttig, hälsosam, präktig, frestelsfri miljö på henne själv.

Hon hade gjort ett antal överväganden gällande bland annat den där Aladdinasken som hon fått i present av sin älskling. Hon funderade ett tag på att gömma undan den och glömma att den fanns, men trots att hon regelbundet glömde bort både det ena och det andra så visste hon att det skulle vara rakt omöjligt att förtränga det faktum att det någonstans inom husets väggar faktiskt fanns en ask med Utvalda Praliner Av Mörk, Ljus Och Vit CHOKLAD, med betoning på CHOKLAD. Ett annat alternativ (som med tanke på all Jordens fattigdom ju faktiskt inte alls var något alternativ), vore att helt sonika slänga den förföriska asken i soporna tillsammans med saffranssnäckorna som fanns i frysen, vilka snart nog också skulle sända ut sina svaga men helt klart förnimbara lockrop och få henne på fall. Trots hennes annars mycket disträa sinnelag undgick aldrig en bulles lockrop hennes medvetande, det var som om hon hade ett välutvecklat sjätte sinne för dylika ting.

Kakburken hon fått i julklapp av sin ömma moder hade skyndsamt tömts på sitt innehåll redan på annandagen. Mördegssmulorna och dajmchokladfyllningen hade yrt som ett moln kring henne under ett kort men ack så lustfyllt ögonblick. Burken fick därefter tjänstgöra som förvaring för betydligt harmlösare varor i form av té.

Hon suckade djupt, tyngd av det ansvar som vilade på hennes och endast hennes axlar nu under det gamla årets sista skälvande dagar. Men som sagt, vad skulle hon göra? Livet är hårt mot dom hårda and a fatso got to do what a fatso got to do, bara att gilla läget tänkte hon och placerade omsorgsfullt ännu en Gräddnougat på tungan...

Idag gav jag mig på den där tygpacken jag hade liggande, en tunika blev det. Kanske den inte blev exakt som i min fantasi, men å andra sidan var fantasin ganska luddig. Det har sin tjusning att sy utan färdigt mönster för man kommer på nya idéer medan man håller på. Det är lite som att måla en tavla, kanske har man en grundtanke om motivet men sen växer detaljerna fram efterhand.

En detalj som blev väldigt tydlig när jag provade tunikan är att jag definitivt behöver en underklänning! Vit velour har uppenbarligen inte den bästa förmågan att täcka det som finns under och av ren omtanke ska jag bespara mina medmänniskor den synen...   

Jag tog några bilder som ni kan se här men tyvärr har jag bara mobilkameran så dom blev ganska suddiga. Mobilen klarar inte av när det är för mörkt inomhus.

Nu återstår bara det mindre roliga, nämligen att städa upp efter sömnaden... Det ligger tygbitar och trådstumpar i hela köket och därtill luddade tyget av sig ganska bra så det är som vit glittrig konstsnö på hela mig. Det ser så fint ut så!

Ska gå igenom gömmorna och se om jag hittar några fler användbara tygbitar, är lite på G nu känner jag. Får väl se om det dyker upp nån ny skapelse här på bloggen om några dagar!   

Ha det gott!

//Mari

Har legat och fantiserat om en tunika hela morgonen. Jag har en hel packe tyg som ligger här och väntar, visserligen var den tänkt till nåt helt annat men det finns mer på affären... Det var länge sen jag sydde nåt men kanhända gör jag verklighet av min fantasitunika, det skulle vara trevligt att ha nåt nytt och fint att spilla rödbetssallad på till jul!

Såg när jag var till Birsta härom dagen att det blivit inne med stråveck, spetsar och volanger igen. Ljuvligt om du frågar mig! Det väcker gamla minnen, sist sånt var populärt var när jag konfirmerades och det var ju ett tag sen. Då hade jag ett vitt linne med brodyr och stråveck och en lång vit kjol i samma stil. Älskade verkligen dom kläderna. Så det var inte utan att jag dreglade en del på min shoppingrunda förra veckan, det hängde ju underbara tunikor precis överallt! Jag fick faktiskt med mig en gammalrosa kreation hem. Dessutom hittade jag en lika underbar huvjacka i grå plysch, också med lite volanger och jox på. Dottern rynkade skeptiskt på näsan när jag kom hem med den vilket jag också hade förväntat mig eftersom hon är mer av en rockbrud. Men jag gillar romatiskt lull-lull så jag tänker njuta av det här modet så länge det håller i sig!

Ha en bra dag!

//Mari

Har precis skruvat ihop ett exemplar av hyllan Albert från IKEA. Det är en enkel trävit lagerhylla med fyra hyllplan och den sätts ihop med 56 st skruvar. Nästa gång jag köper en Albert ska jag komma ihåg att även införskaffa en skruvdragare...   

Min byrå är klar nu, avlutad och betsad. Den blev lite fläckig eftersom färgborttagningen tog lite olika vid kvistar och sånt, men det får vara. Ska ta ett foto och lägga upp bara jag har putsat spegeln, den blev rätt grisig under arbetets gång. Lärdomar från det här projektet är att man inte bör hålla till i köket med sånt här eftersom det kladdar och droppar och det hamnar färgrester där det inte alls ska vara några såna. På korkmattan och så... Möjligen kommer jag att använda den gamla beprövade metoden med kaustiksoda och tapetklister nästa gång för Delfin färgborttagning som jag använde nu gjorde att färgen blev till en extremt kletig sörja som var jobbig att hantera. Dessutom åt den upp tre fingrar på mina gummihandskar, dom bara förintades.   

Har julpimpat min dator nu! Firefox har fått ett snyggt tema med guldstjärnor och röda kulor, guldgirlander och granris. Som skrivbordsunderlägg har jag för tillfället en massa tända stearinljus och röda julstjärnor, har även laddat ner mer glitter och krimskrams så jag kan byta lite då och då. Älskar julpynt!      

Nähä, åter till arbetet. Ska sy kuddar, städa, korta av duschdraperiet, dela på en ENORM gardin som ska bli till draperi i öppningen in till vardagsrummet och lite annat smått och gott. Vid 16-tiden ska jag gå och kolla på julmarknaden som hålls vid Matfors skola, sonens klass är med där.

Ha det gott!

//Mari

Känns lite bättre idag...

Vill dela med mig av ett videoklipp som en vän på nätet visade mig. En väldigt fin låt med en fantastiskt gullig video. Den skulle kunna handla om mig och min saknad, men jag väljer att låta den blicka framåt istället. "Sleeping to dream about you" kan likaväl handla om någon som jag inte ens vet om ännu, någon som en vacker dag bara dimper ner i mitt liv med ett leende och vänder upp och ner på allt.

Gick och la mig tidigt ikväll och läste ut boken jag lånat av dottern. Men nu kan jag inte somna, hela kroppen är ett enda stressknyte och jag skulle klättra på väggarna om det inte vore för att jag är rädd om tapeterna.

Ekonomiska grubblerier stör mig, det uppstår så många oplanerade utgifter när man flyttar och jag känner att jag inte riktigt har koll på allting just nu. Men det är en värdslig sak skulle Karlsson på taket säga och så är det ju. Siffror är trots allt konkreta, även om inte just jag har nån större talang för att hålla reda på dom. Men på nåt sätt går det alltid att lösa.

Vad som stör mig ännu mer är saknad. Jag försöker att inte tänka men det spelar ingen roll vad jag gör så finns saknaden där hela tiden. Min hjärna är bra konstig alltså. När jag försöker tänka så går det nästan inte, det är väl så när man är utbränd. Men sånt jag INTE vill tänka på det snurrar där oavbrutet parallellt med det jag koncentrerar mig på. Det är som en järnväg med dubbelspår, minst två tankebanor igång samtidigt. Nyss när jag läste boken så kom jag på mig själv med att tänka på... ja, på en som inte vill bli tänkt på, samtidigt som jag följde handlingen i texten. Läser en sak och tänker samtidigt på nåt helt annat men lyckas ändå förstå det jag läser. Var är den simultanförmågan när man verkligen behöver den? Jag har verkligen inget behov av att fundera på någon som jag aldrig kommer att få tillbaka. Jag vill bara att allt ska sjunka undan så fort det bara går så jag kan vara lugn och nöjd i mitt eget sällskap och kan gå och lägga mig på kvällen utan att överrumplas av minnen och känslor. Slippa drabbas av stressen och rastlösheten över att sova ensam. Jag saknar till och med hans snarkningar... Dom var grymt störande, men dom var i alla fall Han.

Varför kan jag aldrig vara nöjd? Jag har ett stort behov av att få vara ifred emellanåt, tycker det är jobbigt att ha folk omkring mig precis hela tiden. Nu får jag ju vara ifred så mycket jag vill, men inte fan är jag nöjd för det! Jag kan göra vad jag vill utan att behöva bry mig om nån annan, men jag känner mig ändå inte tillfreds. Jag är verkligen hyperstressad, kan inte sitta still, sitter och skakar på ena benet hela tiden. Går jag och lägger mig så är jag spänd som en fjäder trots att jag är så trött så jag skulle kunna dö i nåt hörn nånstans. Jag tror knappt det ens blir en grop i madrassen där jag ligger, jag sjunker aldrig ner så långt utan ligger snarast ett par centimeter ovanför.

Usch, jag borde verkligen sova för länge sen, måste iväg och uträtta en del viktiga ärenden tidigt imorron bitti. Det känns inte alls lockande att sätta sig bakom ratten osoven. Men vad ska jag göra, jag kan ju inte be nån slå mig i skallen med gjutjärnspannan så jag tuppar av. Det är ju nämligen bara jag här...

Det är nu man skulle ha haft en hund. En som tvingar ut en några gånger per dygn och som ligger och suckar, grymtar och snarkar nedanför sängen på natten. En vakthund som håller ensamhet och ångest på avstånd.

Hoppas ni andra sover gott i alla fall, godnatt.