Gick och la mig tidigt ikväll och läste ut boken jag lånat av dottern. Men nu kan jag inte somna, hela kroppen är ett enda stressknyte och jag skulle klättra på väggarna om det inte vore för att jag är rädd om tapeterna.

Ekonomiska grubblerier stör mig, det uppstår så många oplanerade utgifter när man flyttar och jag känner att jag inte riktigt har koll på allting just nu. Men det är en värdslig sak skulle Karlsson på taket säga och så är det ju. Siffror är trots allt konkreta, även om inte just jag har nån större talang för att hålla reda på dom. Men på nåt sätt går det alltid att lösa.

Vad som stör mig ännu mer är saknad. Jag försöker att inte tänka men det spelar ingen roll vad jag gör så finns saknaden där hela tiden. Min hjärna är bra konstig alltså. När jag försöker tänka så går det nästan inte, det är väl så när man är utbränd. Men sånt jag INTE vill tänka på det snurrar där oavbrutet parallellt med det jag koncentrerar mig på. Det är som en järnväg med dubbelspår, minst två tankebanor igång samtidigt. Nyss när jag läste boken så kom jag på mig själv med att tänka på... ja, på en som inte vill bli tänkt på, samtidigt som jag följde handlingen i texten. Läser en sak och tänker samtidigt på nåt helt annat men lyckas ändå förstå det jag läser. Var är den simultanförmågan när man verkligen behöver den? Jag har verkligen inget behov av att fundera på någon som jag aldrig kommer att få tillbaka. Jag vill bara att allt ska sjunka undan så fort det bara går så jag kan vara lugn och nöjd i mitt eget sällskap och kan gå och lägga mig på kvällen utan att överrumplas av minnen och känslor. Slippa drabbas av stressen och rastlösheten över att sova ensam. Jag saknar till och med hans snarkningar... Dom var grymt störande, men dom var i alla fall Han.

Varför kan jag aldrig vara nöjd? Jag har ett stort behov av att få vara ifred emellanåt, tycker det är jobbigt att ha folk omkring mig precis hela tiden. Nu får jag ju vara ifred så mycket jag vill, men inte fan är jag nöjd för det! Jag kan göra vad jag vill utan att behöva bry mig om nån annan, men jag känner mig ändå inte tillfreds. Jag är verkligen hyperstressad, kan inte sitta still, sitter och skakar på ena benet hela tiden. Går jag och lägger mig så är jag spänd som en fjäder trots att jag är så trött så jag skulle kunna dö i nåt hörn nånstans. Jag tror knappt det ens blir en grop i madrassen där jag ligger, jag sjunker aldrig ner så långt utan ligger snarast ett par centimeter ovanför.

Usch, jag borde verkligen sova för länge sen, måste iväg och uträtta en del viktiga ärenden tidigt imorron bitti. Det känns inte alls lockande att sätta sig bakom ratten osoven. Men vad ska jag göra, jag kan ju inte be nån slå mig i skallen med gjutjärnspannan så jag tuppar av. Det är ju nämligen bara jag här...

Det är nu man skulle ha haft en hund. En som tvingar ut en några gånger per dygn och som ligger och suckar, grymtar och snarkar nedanför sängen på natten. En vakthund som håller ensamhet och ångest på avstånd.

Hoppas ni andra sover gott i alla fall, godnatt.