Det finns säkert många personer runtomkring dig som spelar viktiga roller i ditt liv, men huvudrollen kan bara du själv spela. Det är dessutom du själv som är regissör, alltså är det du som bestämmer hur ditt liv ska se ut. Det är naturligtvis inte alltid övriga aktörer gör som man vill, men säg den regissör som aldrig råkat ut för det?

Som regissör måste du vara flexibel eftersom de olika rollinnehavarna också är olika personligheter. Somliga förstår vad du menar utan att du behöver yttra ett ord, andra behöver bokstavligt talat få manuset uppkört i nyllet för att fatta. En del vill gärna lägga sig i ditt manus, ändra storyn, vända den åt ett annat håll för dom tycker att det blir bättre så. Några försöker lägga till nya scener för att deras rollfigur ska få större uppmärksamhet. Somliga är helt enkelt obotliga divor som seglar in med fjäderboan fladdrande och dom kan vara riktigt tålamodsprövande. Särskilt när dom sveper förbi så nära så fjädrarna kittlar dig i näsan. I bästa fall räcker det med att ignorera såna aktörer, ofta är dom så upptagna med att spegla sig i sin egen glans så dom inte ens inser att dom är ignorerade. I värsta fall kan man köra ner fjäderboan i halsen på dom, då brukar dom lugna sig en stund.

En regissör måste vara bestämd och tydlig vilket också innebär att du ibland måste ge en del aktörer sparken. Dom kanske helt enkelt vägrar att acceptera ditt manus, sätter sig på tvären och hotar att förstöra ditt liv. Det kan också vara så att vissa typer av karaktärer inte alls passar in i storyn även fast du först trodde det. Dom suger musten ur dig och tillför inget annat än irritation och ilska och såna energitjuvar måste du göra dig av med.

Sen finns det förstås en hel massa statister. Många av dom gör sig helt klart bäst som just statister eftersom dom inte förtjänat nån mer framträdande roll i ditt liv. Du får tåla att dom rör sig där i bakgrunden, men du behöver inte ge dom nån större uppmärksamhet. Andra kanske börjar sin bana som statister men har nåt särskilt som gör att du efter en tid lägger märke till dom och plockar fram dom i strålkastarskenet för större roller.

Jag har skrivit mitt nya livsmanus i form av en romantisk komedi. Massor av kärlek och massor av skratt vill jag ha! Jag har väl producerat en rad halvdana manus genom åren men ratat dom ett efter ett eftersom jag känt att dom inte varit jag. Kanske är det så att när man är ovan så försöker man kopiera andras manus för man tänker att funkade det för dom så funkar det nog för mig också. Och vissa perioder har jag varit så upptagen med att spela biroller i andras liv så jag glömt bort mitt eget.

Men övning ger färdighet och förhoppningsvis har jag lärt av mina misstag. Mitt nya manus känns riktigt bra och jag siktar på en Oscar för bästa huvdroll!  

Idag har jag dragits med en sprängande huvudvärk hela dagen  , men har trots det haft en med mina mått mätt ganska produktiv dag. Jag har bytt sand i kattlådan (skulle ha varit gjort för över en vecka sen, men ändå), hängt den där tvätten som jag tvättat om tre gånger eftersom den legat och blivit unken i maskinen för att jag inte orkat hänga den (bra med linor på balkongen så lakanen få vädras lite), kört diskmaskinen med det sista efter söndagens kalas (då tre personer lyckades åstadkomma ett berg av disk värdigt en nobelmiddag), gått ut med en massa sopor (bland annat den där påsen som stått vid ytterdörren sen förra veckan nån gång då dottern skulle ta den med sig när hon gick ut och rökte) och postat ett brev som skulle ha varit skickat för länge sen. Dessutom har jag faktiskt tagit en liten promenad minsann, förgylld av en mumsig Magnum Strawberry White. Om nom nom!   

Det råder ingen tvekan om att våren är här på riktigt nu.   Det underbart varma och soliga vädret vi haft här idag är ju ett tecken i och för sig, men under min promenad fick jag massor med bevis på att våren anlänt. Det första var att det är tillräckligt torrt ute nu för att promenera i foppatofflor. Jag bara älskar dessa i och för sig ganska fula, men ack så sköna fotbeklädnader! Jag har otroligt besvärliga fötter och får väldigt snabbt så att jag knappt kan gå om jag har för hårda skor. Jag har ett par bra walkingskor som funkar hyfsat, men allra skönast är ändå mina blommiga foppisar, särskilt på asfalt. Dom kan vara lite besvärliga på grus för då få man ju stanna och tömma dom med jämna mellanrum.

  Mina älskade foppisar!!!   

Ett annat säkert vårtecken är alla tanter som står med arslet i vädret i var och varannan rabatt. Kunde inte låta bli att imponeras av en äldre dam som stod dubbelvikt med spikraka ben, det kan inte jag. I min släkt har vi dragits med något korta senor i bakbenen vilket gör att vi inte kan sätta händerna i golvet utan att böja benen. Så om ni ser nån med arslet i vädret så är det inte jag, jag brukar sätta mig bland dom andra blommorna i rabatten och försöka smälta in så gott jag kan medan jag gräver och rensar ogräs. Fast numera har jag ju ingen rabatt ens. Hoppas exet tar hand om rabatten jag gjorde i ordning på framsidan huset ifjol, det blev många timmars arbete där. Förhoppningsvis får han tag på en kvinna som håller lite ordning på växterna för det kan jag ju säga att det inte är hans starka sida precis! *S*

Ett tredje vårtecken jag la märke till under min toffelpromenad var att majblommorna tydligen delats ut idag... Det började egentligen redan innan jag gick ut med en liten kille som ringde på min dörr, men eftersom majblommeförsäljare sällan tar kort så blev det ingen affär. Ute på byn svärmade dom som bin utanför varenda butik och jag blev nog tillfrågad åtminstone tio gånger om jag ville köpa. Men eftersom jag fortfarande inte hade några kontanter på mig så fick jag tacka nej.

Det skojigaste vårtecknet idag var nog ändå en liten tjej, knappt en tvärhand hög, som tillsammans med sin bror cyklade runt på gatan utanför sitt hus. Hon var iklädd galonisar och ett par gigantiska solglasögon och såg otroligt kaxig ut på sin pyttelilla rosa tvåhjuling. Hon stannade mitt framför mig och frågade vad jag hette och berättade att hon själv hette Signe. Signe, tre år och tuffast i Matfors!  

Såna här vackra dagar känns det lite jobbigt att Chilla är innekatt. Egentligen borde hon få vara ute i friska luften, men jag törs inte riktigt släppa ut henne heller. Dels vet jag inte hur hon klarar trafiken, dels finns det en del skumma typer som kan få för sig att det skulle vara roligt att plåga en liten kisse. Jag ska i alla fall skaffa nät till balkongen snarast möjligt så hon kan vara där ute åtminstone. Måste täta en del glipor in till grannens balkong också, annars kommer hon att smita över dit så fort hon får chansen. Hon är ju så jäkla nyfiken det lilla djuret!

      Chilla tyckte uppenbarligen att jag varit borta väääldigt länge...

Ha det gott i vårsolen mina vänner!  

//Mari

Idag har jag en vad många nog skulle kalla värdelös dag. Fast jag har funderat en del på det där och känner att åtminstone i mitt liv finns inga värdelösa dagar. Bara det faktum att jag fått vakna upp till ännu en ny dag har ju ett värde i sig som inte ska förringas!

Däremot har jag dagar som präglas av extremt låg produktivitet och idag är en sån dag. Köket ser fortfarande ut som en krigszon efter min födelsedag i söndags, det är ganska svårt att tro att det bara var jag och mina två barn som firade... Hela lägenheten är förresten i ett skriande behov av städning, det är grejer och katthår precis överallt. Märkligt hur en sån liten katta kan håra så enormt? Undrar om jag kan skylla stökigheten på henne också...

Jag borde alltså städa, jag borde sätta in disken i maskinen och trycka igång, jag borde hänga tvätten som är klar för länge sen, jag borde gå ut och få lite luft med mera med mera. Men jag vill inte, jag orkar inte, har inte lust, jag bryr mig inte! Det är ju faktiskt en fördel med att bo ensam, om jag inte har lust att städa och diska idag så kan jag ju faktiskt skita blankt i det utan att nån behöver bry sig. Gud så skönt!

Det snurrar många tankar om framtiden i mitt huvud för tillfället. Jag försöker verkligen se positivt på tillvaron och lita på att allt kommer att ordna sig till det bästa, men visst kommer det ett och annat bakslag emellanåt. Det är väl lite därför håglösheten infunnit sig. Även om man egentligen vet hur saker och ting förhåller sig snubblar man ibland över information som man inte vill ha och då är inte förnuftet tillräckligt alla gånger. Det kan inte hjälpas att man blir lite ledsen inombords. Nåväl, eftersom jag fyllde 25 igen i söndags så är jag ju gammal nog att veta att man får ta en del smällar här i livet, det hör liksom till. Men även om det ibland gör ont att leva så är det fan så kul!  

Apropå värdelöshet förresten, fästingar måste väl vara nåt av det mest värdelösa som finns på denna planet? Fula, snuskiga parasiter som sprider sjukdomar och inte är till glädje för nån. Jag tror inte det finns nåt djur som äter fästingar ens så jag är tveksam till om dom har nån given plats i näringskedjan. Bläää! *ryser*

Nej nu har jag inte tid med det här längre, jag har ju fullt upp med att göra absolut ingenting i flera timmar till innan det är dags att gå och lägga sig.

Ha det gott mina vänner!

//Mari

Vaknade gristidigt i morse av att jag var hungrig och på min mage finns det ingen snoozeknapp så det var bara att kliva upp och ta en macka. Precis när jag tog sista tuggan och tänkte krypa er under täcket igen så ringde sonen och upplyste om att han inte hade några rena strumpor hos pappa och tyckte uppenbarligen att det var min moderliga plikt att komma dit med ett par. Lyckligtvis var morgonen som gjord för en liten promenad; ett par minusgrader och sol, kan det bli bättre?

Vy från gamla bron över Ljungan. Dom vita prickarna i mitten av bilden är svanar. I den smått kyliga morgontimman drabbades jag plötsligt av en oändlig tacksamhet över att inte vara född till svan, fy f*n vad kallt om fötterna det skulle ha varit!!!

Det spöregnar ute och jag känner mig ungefär lika tråkig som vädret. Det är sällan som jag har tråkigt, men den här helgen har banne mig varit riktigt tråkig. I och för sig har jag inte gjort nåt för att det skulle bli roligare heller, har mest bara snorat och sovit faktiskt. Min finaste bästaste älsklingsvän har varit upptagen med annat  hela helgen så vi har inte kunnat prata så mycket och det är förstås en stor anledning till att jag haft tråkigt.

Igår kom mina barn och hämtade lånekatten Pooks för att återbörda henne till sin rätta ägare. Det innebar slutet på alla skojiga kattrace som hon och Chilla haft genom lägenheten. Även om dom mest morrade, fräste och slogs med varandra så verkar Chilla sakna sällskapet nu när Pooks åkt hem. Hon kommer och pratar och tjatar och spinner och slickar på mig och igår kväll la hon sig till och med i knät på mig vilket hon aldrig brukar göra annars. Jag saknar också Pooks, vi hade börjat komma varandra nära nu på sistone. Hon sov ofta med mig på nätterna och jag brukade sträcka ut handen och känna på hennes otroligt mjuka päls. Innerst inne hade jag ju hoppats att hon skulle bli kvar här, men jag förstår ju att ägaren vill ha tillbaka henne nu när hon (ägaren) kommit hem efter sin resa.

Skulle ha gått och handlat egentligen men har inte den minsta lust att gå ut i det här vädret. Jag har knäckebröd och té så jag klarar mig till imorgon... Tar min förkylning med mig och kryper ner under täcket igen och tråkar vidare ett tag till.

Ha det!

//Mari