Idag har jag vidgat mina vyer och för första gången använt bostadsområdets tvättstuga. Jag hade sån tur att när jag flyttade in i lägenheten i höstas så stod det redan en tvättmaskin i badrummet och den behöll jag förstås. Men idag var det dags att tvätta överdraget till min soffa och det gick inte in i min lilla maskin.

Det är en rätt fin tvättstuga vi har. Visst, den är sliten och vattenskadad, skulle definitivt behöva renoveras. Men den är stor och rymlig och har ett torkskåp som är stort som en etta med kokvrå. Det är ju bra när man ska torka sofföverdrag. Det häftigaste med tvättstugan är dock ett litet inhägnat podium med en gammal fåtölj, en bokhylla full med böcker och ett litet bord fullt med gamla skvallertidningar. Där kan man sitta i godan ro och läsa medan man väntar på maskinerna, om man inte tycker att det är alldeles fantastiskt roligt att springa emellan då förstås. Jag satt kvar idag för att ha koll på när maskinerna var klara så jag kunde hänga överdraget på tork direkt. Det är nämligen så att varje tvättid är bara tre timmar och då måste man vara precis på minuten för att hinna. Annars riskerar man att bli utsatt för nåt av det mest skrämmande jag vet; arga tvättstugetanter!!! Man vill INTE vara kvar där när nån av dom kommer och ska tvätta. Har inte träffat nån av det här områdets tvättstugetanter ännu, men jag känner till sorten sen jag bodde i Ånge. Dom börjar klaga på städningen redan innan dom klivit över tröskeln och springer raka vägen fram till tvättmaskinerna för att kolla så man verkligen torkat ur tvättmedelsfacket ordentligt, tänk på allergikerna! Och även om dom är halvblinda till vardags så upptäcker dom minsta lilla dammtuss på golvet, för att inte tala om mikroskopiskt ludd i torkskåpsfiltret. Jag brukar se till att det är snyggt efter mig, men det händer ju ändå att det ligger nån dammråtta och trycker under torktumlaren och som givetvis passar på att virvla fram i vinddraget av den förbisvischande tvättstugetanten. Nä fy, sånt vill man inte vara med om. När jag bodde i Ånge var det riktigt läskigt, eftersom tvättstugan låg i en källare med långa, mörka korridorer. Nackhåren reste sig varje gång jag hörde dörren slamra till där borta i andra änden och toffelbeklädda tvättstugetantsfötter raskt närmade sig. Det spelar ingen roll hur blinda, döva och halta dom är i övrigt, men så fort dom kommer ner till tvättstugan så får dom plötsligt superkrafter och ser allt, hör allt och rör sig med ljusets hastighet! Är det nåt med luften som gör det? Är det tvättmedelsdoften som letar sig in i nåt okänt område i hjärnan och stimulerar deras sinnen?

Ja, vad det egentligen är som händer med tanterna får vi kanske aldrig veta, men att fenomenet tvättstugetanter existerar är ett obestridligt faktum. Och om du aldrig sett nån sån i verkligheten så har du säkert sett dom arga lapparna dom lämnar efter sig både här och där i gemensamma utrymmen. Brrr, ruskiga varelser!

Be careful out there...

//Mari

Igår fick vi en extra katt i huset, Pooks heter hon och är förmodligen från Holland. Hennes matte är det i alla fall och nu ska Pooks bo hos oss några veckor medan matte är på besök i det gamla hemlandet. Min egen katt Chilla är väldigt nyfiken och skulle gärna vilja undersöka gästen närmare, men det har Pooks inte alls nån lust med. Hon morrar och fräser och ligger helst och trycker i nåt hörn nånstans. Hoppas att hon mjuknar lite med tiden. Igår kväll hade dom två damerna en maktkamp på räcket ovanför trappen. Det slutade med att jag fick lyfta bort Chilla för jag tyckte inte att det var nån lämplig plats att slåss på, det är ju ändå ett par meters fallhöjd...

  *spott* *fräs* *morr*

De senaste dagarna har jag ägnat mycket tid åt att måla, alldeles på tok för mycket enligt Chilla. Att motivet dessutom var en hund gjorde ju inte saken bättre. Hon talade tydligt om för mig vad hon tycker om såna saker.

  "Sluta genast att kludda på den där fåniga jycken, du ska ägna dig åt  MIG nu."

Nåväl, nu är hundmålningen klar i alla fall och har levererats till mopsen Maltes matte Maria. Såhär blev den till slut:

Man brukar säga att livet är en berg- och dalbana, det har sina uppgångar och nergångar och ibland skiftar det så snabbt så det hisnar i magen. Jag skulle vilja gå steget längre och säga att livet är ett helt nöjesfält med både karuseller och pariserhjul och allt möjligt. Vissa perioder snurrar allt så fort så man har svårt att fästa blicken vid horisonten och man undrar om det nånsin kommer att stanna igen. Ibland knatar livet på i godan ro som ett pariserhjul och när man når högst upp kan man stanna till och betrakta tillvaron ovanifrån ett ögonblick. Emellanåt kör man på som en galning i en radiobil och det kan vara riktigt roligt, men då får man ju också vara beredd på att ta en och annan knuff från omgivningen och rätt som det är tar det tvärstopp.

Gårdagens tripp på livets nöjesfält ledde till Lustiga huset. För all del hade dom ansvariga gjort sitt bästa för att få det att se ut som en provhytt på KappAhl, men mig lurade dom minsann inte! Det framgick ju helt tydligt att speglarna i den lilla hytten var manipulerade, hur ska man annars förklara att Venus från Willendorf uppenbarade sig där egentligen en reflektion av mig själv borde synas? Eftersom jag skulle på föräldramöte på Kajsas skola så hann jag inte undersöka de andra hytterna, men jag skulle inte bli förvånad om speglarna där också visade allehanda lustiga figurer.

Idag har jag varit duktig och planerat matsedeln för hela veckan. Det blir fem påsar Naturdiet om dagen...

Venus från Willendorf

Känner mig grå och dassig, förfallen och lite för tjock... Det blir gärna så när man inte har nån att göra sig fin för, man bara går här hemma för sig själv och ids liksom inte piffa till sig nämnvärt. Fast varför måste man bara göra sig fin för andra egentligen? Jag kan väl göra mig fin för min egen skull! Man blir ju inte precis munter av att möta en grå rufsig tant i pyjamas varje gång man ser sig i spegeln...  

Yep, så får det bli, jag kör ett litet hemma-spa för mig själv idag!   Om man inte kan älska sig själv, hur kan man då begära att nån annan ska göra det...

Ha en fin Alla hjärtans dag allihop!   

//Mari

Nej jag är inte helt död, befinner mig bara i ett zombieliknande tillstånd... Den Stora Tröttheten har nått nya proportioner och därför har tankeverksamheten varit om möjligt ännu lägre än vanligt. Jag har fantastiskt svårt att formulera mig och då blir det ju rätt jobbigt att försöka skriva nåt.

Det blir inte mycket idag heller, men jag tänkte i alla fall ge ifrån mig ett livstecken och lägga upp några bilder på sånt jag målat på sistone. Det har blivit några tavlor till köket samt ett försök till porträtt av min kisse Chilla.