Det finns säkert många personer runtomkring dig som spelar viktiga roller i ditt liv, men huvudrollen kan bara du själv spela. Det är dessutom du själv som är regissör, alltså är det du som bestämmer hur ditt liv ska se ut. Det är naturligtvis inte alltid övriga aktörer gör som man vill, men säg den regissör som aldrig råkat ut för det?

Som regissör måste du vara flexibel eftersom de olika rollinnehavarna också är olika personligheter. Somliga förstår vad du menar utan att du behöver yttra ett ord, andra behöver bokstavligt talat få manuset uppkört i nyllet för att fatta. En del vill gärna lägga sig i ditt manus, ändra storyn, vända den åt ett annat håll för dom tycker att det blir bättre så. Några försöker lägga till nya scener för att deras rollfigur ska få större uppmärksamhet. Somliga är helt enkelt obotliga divor som seglar in med fjäderboan fladdrande och dom kan vara riktigt tålamodsprövande. Särskilt när dom sveper förbi så nära så fjädrarna kittlar dig i näsan. I bästa fall räcker det med att ignorera såna aktörer, ofta är dom så upptagna med att spegla sig i sin egen glans så dom inte ens inser att dom är ignorerade. I värsta fall kan man köra ner fjäderboan i halsen på dom, då brukar dom lugna sig en stund.

En regissör måste vara bestämd och tydlig vilket också innebär att du ibland måste ge en del aktörer sparken. Dom kanske helt enkelt vägrar att acceptera ditt manus, sätter sig på tvären och hotar att förstöra ditt liv. Det kan också vara så att vissa typer av karaktärer inte alls passar in i storyn även fast du först trodde det. Dom suger musten ur dig och tillför inget annat än irritation och ilska och såna energitjuvar måste du göra dig av med.

Sen finns det förstås en hel massa statister. Många av dom gör sig helt klart bäst som just statister eftersom dom inte förtjänat nån mer framträdande roll i ditt liv. Du får tåla att dom rör sig där i bakgrunden, men du behöver inte ge dom nån större uppmärksamhet. Andra kanske börjar sin bana som statister men har nåt särskilt som gör att du efter en tid lägger märke till dom och plockar fram dom i strålkastarskenet för större roller.

Jag har skrivit mitt nya livsmanus i form av en romantisk komedi. Massor av kärlek och massor av skratt vill jag ha! Jag har väl producerat en rad halvdana manus genom åren men ratat dom ett efter ett eftersom jag känt att dom inte varit jag. Kanske är det så att när man är ovan så försöker man kopiera andras manus för man tänker att funkade det för dom så funkar det nog för mig också. Och vissa perioder har jag varit så upptagen med att spela biroller i andras liv så jag glömt bort mitt eget.

Men övning ger färdighet och förhoppningsvis har jag lärt av mina misstag. Mitt nya manus känns riktigt bra och jag siktar på en Oscar för bästa huvdroll!  

Idag har jag dragits med en sprängande huvudvärk hela dagen  , men har trots det haft en med mina mått mätt ganska produktiv dag. Jag har bytt sand i kattlådan (skulle ha varit gjort för över en vecka sen, men ändå), hängt den där tvätten som jag tvättat om tre gånger eftersom den legat och blivit unken i maskinen för att jag inte orkat hänga den (bra med linor på balkongen så lakanen få vädras lite), kört diskmaskinen med det sista efter söndagens kalas (då tre personer lyckades åstadkomma ett berg av disk värdigt en nobelmiddag), gått ut med en massa sopor (bland annat den där påsen som stått vid ytterdörren sen förra veckan nån gång då dottern skulle ta den med sig när hon gick ut och rökte) och postat ett brev som skulle ha varit skickat för länge sen. Dessutom har jag faktiskt tagit en liten promenad minsann, förgylld av en mumsig Magnum Strawberry White. Om nom nom!   

Det råder ingen tvekan om att våren är här på riktigt nu.   Det underbart varma och soliga vädret vi haft här idag är ju ett tecken i och för sig, men under min promenad fick jag massor med bevis på att våren anlänt. Det första var att det är tillräckligt torrt ute nu för att promenera i foppatofflor. Jag bara älskar dessa i och för sig ganska fula, men ack så sköna fotbeklädnader! Jag har otroligt besvärliga fötter och får väldigt snabbt så att jag knappt kan gå om jag har för hårda skor. Jag har ett par bra walkingskor som funkar hyfsat, men allra skönast är ändå mina blommiga foppisar, särskilt på asfalt. Dom kan vara lite besvärliga på grus för då få man ju stanna och tömma dom med jämna mellanrum.

  Mina älskade foppisar!!!   

Ett annat säkert vårtecken är alla tanter som står med arslet i vädret i var och varannan rabatt. Kunde inte låta bli att imponeras av en äldre dam som stod dubbelvikt med spikraka ben, det kan inte jag. I min släkt har vi dragits med något korta senor i bakbenen vilket gör att vi inte kan sätta händerna i golvet utan att böja benen. Så om ni ser nån med arslet i vädret så är det inte jag, jag brukar sätta mig bland dom andra blommorna i rabatten och försöka smälta in så gott jag kan medan jag gräver och rensar ogräs. Fast numera har jag ju ingen rabatt ens. Hoppas exet tar hand om rabatten jag gjorde i ordning på framsidan huset ifjol, det blev många timmars arbete där. Förhoppningsvis får han tag på en kvinna som håller lite ordning på växterna för det kan jag ju säga att det inte är hans starka sida precis! *S*

Ett tredje vårtecken jag la märke till under min toffelpromenad var att majblommorna tydligen delats ut idag... Det började egentligen redan innan jag gick ut med en liten kille som ringde på min dörr, men eftersom majblommeförsäljare sällan tar kort så blev det ingen affär. Ute på byn svärmade dom som bin utanför varenda butik och jag blev nog tillfrågad åtminstone tio gånger om jag ville köpa. Men eftersom jag fortfarande inte hade några kontanter på mig så fick jag tacka nej.

Det skojigaste vårtecknet idag var nog ändå en liten tjej, knappt en tvärhand hög, som tillsammans med sin bror cyklade runt på gatan utanför sitt hus. Hon var iklädd galonisar och ett par gigantiska solglasögon och såg otroligt kaxig ut på sin pyttelilla rosa tvåhjuling. Hon stannade mitt framför mig och frågade vad jag hette och berättade att hon själv hette Signe. Signe, tre år och tuffast i Matfors!  

Såna här vackra dagar känns det lite jobbigt att Chilla är innekatt. Egentligen borde hon få vara ute i friska luften, men jag törs inte riktigt släppa ut henne heller. Dels vet jag inte hur hon klarar trafiken, dels finns det en del skumma typer som kan få för sig att det skulle vara roligt att plåga en liten kisse. Jag ska i alla fall skaffa nät till balkongen snarast möjligt så hon kan vara där ute åtminstone. Måste täta en del glipor in till grannens balkong också, annars kommer hon att smita över dit så fort hon får chansen. Hon är ju så jäkla nyfiken det lilla djuret!

      Chilla tyckte uppenbarligen att jag varit borta väääldigt länge...

Ha det gott i vårsolen mina vänner!  

//Mari