En fördel med att ha kommit upp den aktningsvärda åldern av 39 år, fyra veckor och två dagar, är att man är tillräckligt gammal för att göra lite som man vill. Inte så jag menar att man ska springa runt och bryta mot lagar och regler eller göra saker som skadar andra bara för att man kan, men har inte jag lust att plocka i diskmaskinen idag så ger jag helt enkelt fan.

För första gången i hela mitt vuxna liv känner jag äntligen att jag kan vara som jag egentligen är. Jag vill inte säga att jag "får" vara som jag är, för jag tänker banne mig inte be nån om tillåtelse att vara mig själv. Men nu är jag gammal nog att inse att jag inte har tid att försöka leva upp till andras normer om hur man "ska" vara, jag har ett eget liv att ta hand om och har ingen lust att leva andras. Jag har inget behov av att springa runt och verka duktig och skryta om långkok och ett skinande rent hem. Eller jo, lite kanske. Men det beror på att om jag nån gång verkligen lagar riktig mat eller faktiskt städar så är det en sällsynthet som är värd att uppmärksamma...

Jag är som jag är, take it or leave it!