Never fully awake, never fully asleep...

Men ständigt trött...

Trötthet är verkligen en funktionsnedsättning, även om många menar att lite trött kan man väl vara då och då. Javisst, så är det. Men när man aldrig nånsin känner sig "normalt" pigg så är det en annan sak. Det är frustrerande, irriterande och störigt i största allmänhet att inte orka göra det man vill. Nu pratar jag inte om att förflytta berg eller uträtta andra stordåd, utan om helt vanliga saker som att städa, laga mat, baka och annat som man normalt sett borde klara av att göra under en dag.

Jag kan tänka på morgonen att nu ska här städas och fixas, men redan efter nån timme är jag helt slut. Det snurrar i huvet och kroppen känns dubbelt så tung som vanligt. Det är bara att gå och tippa omkull och dö lite ett tag. Förr kunde jag städa hela huset på en och samma dag. Kanske det inte hände så ofta, men jag kunde i alla fall, om jag ville... 

Köra bil har jag i princip slutat med för jag kan inte köra mer än högst ett par mil, om ens det, innan jag nickar till. Jag är rädd själv när jag kör för jag märker ju att jag har noll koll, livsfarligt! Tur att det är bra bussförbindelser här. Och bilen har jag sålt.

Egentligen vet jag inte om det är den fysiska eller den psykiska tröttheten som är värst. Eller kanske det inte går att skilja på dom förresten. Jobbigt är också att det inte alltid är uppenbart för andra hur trött jag är. Jag kanske ser vaken ut men jag känner ju själv att stora delar av hjärnan mer eller mindre stängt ner och att tankeverksamheten inte alls är som den borde. Stress förvärrar det hela men det är inte alltid som det heller märks utåt. Tydligen har jag en förmåga att se ganska lugn ut även i situationer då jag känner mig stressad. 

Så länge jag inte har några prestationskrav på mig så funkar jag ganska normalt. Jag kan utan vidare prata, skoja och skratta utan att det märks hur trött jag faktiskt är. Men så fort jag måste koncentrera mig, formulera mig korrekt, prestera nåt, komma med rätt svar etc så blir det total kortslutning. Det behöver inte alls vara nån märkvärdig situation, det kan räcka med att nån frågar vad jag tycker om det ena eller andra, eller vill att jag ska fatta ett beslut om vilken struntsak som helst. Mer än så behövs inte för att jag ska bli stressad. Till och med nu när jag sitter och skriver ett helt frivilligt blogginlägg kan jag känna mig stressad och frusterad över att jag måste göra långa pauser för att verkligen tänka efter hur jag ska formulera mig. Jag måste liksom ständigt jaga mina egna tankar, försöka få tag på dom och hålla dom kvar så pass länge att jag fattar själv vad jag egentligen menar. 

Jag har under flera år försökt att hitta nåt svar på varför jag är så okristligt trött, men alla prover och undersökningar har alltid visat helt normala värden. Imorgon ska jag in till sjukhuset och hämta en apparat som ska kolla om jag snarkar eller har andningsuppehåll på nätterna, fast jag tror själv inte att det är problemet. Men det ska bli intressant att se vad testet visar i alla fall. Frågan är väl om jag kan sova över huvud taget med den där apparaten kopplad, jag störs ju av minsta lilla när jag ska sova även i vanliga fall. Ja ja, det visar sig.

Till sist en liten bild som säger allt...