...eller är det helt enkelt ett sista ryck innan jorden går under på lördag?

Nåt helt otroligt har hänt ikväll. JAG har gått elljusspåret FRIVILLIGT och jag TYCKTE OM DET!!! Jag som redan i unga år utvecklade en ganska kraftig allergi mot dylika sträckor, helt uppenbart skapade i syfte att plåga livet ur folk i allmänhet och skolelever i synnerhet. Det ska ju alltid finnas minst en mördarbacke i varje elljusspår med självaktning, ju brantare och jävligare desto bättre. Och till varje elljusspår hör även minst en sadistisk gympalärare som naturligtvis åker bil ända fram till spåret fast eleverna får gå. Helst ska det ju vara en lång uppförsbacke från skolan upp till spåret också om det ska vara riktigt bra.

Men ikväll fick jag alltså ett spontant ryck när jag var ute på en liten promenad. Egentligen skulle jag bara gå till badplatsen vid Rännösjön och kolla läget, men då fick jag syn på det där elljusspåret och tänkte att jag kan väl kolla lite i alla fall. Så då gjorde jag det. Nu var det ju ingen motionsrunda jag gav mig ut på, långt ifrån. Det var en riktigt långsam promenad med tid att njuta av fågelsången och den vackra naturen runtomkring. Har aldrig sett ett elljusspår med så vackra omgivningar faktiskt, det var ett rent nöje att gå där och det kommer definitivt att hända fler gånger.

Jag har ju bara mobilkameran så det blir ingen vidare kvalitet på bilderna, men här är några foton från promenaden i alla fall.

   En bergvägg på ena sidan...

   ...och Rännösjön på andra sidan.

   Och så spåret där emellan. Vackert!

   Mobilkameran beter sig lite underligt vid vissa ljusförhållanden... Här kommer det i alla fall att bli en tjock matta av liljekonvaljer snart.  

Nähäpp, nu är det väl snart dags att gå och lägga sig och se om det går att sova med den där sömnregistreringsapparaten jag hämtade på sjukhuset idag. Det ska bli väldigt intressant att se vad den kommer fram till.

Ha det!

//Mari 

Never fully awake, never fully asleep...

Men ständigt trött...

Trötthet är verkligen en funktionsnedsättning, även om många menar att lite trött kan man väl vara då och då. Javisst, så är det. Men när man aldrig nånsin känner sig "normalt" pigg så är det en annan sak. Det är frustrerande, irriterande och störigt i största allmänhet att inte orka göra det man vill. Nu pratar jag inte om att förflytta berg eller uträtta andra stordåd, utan om helt vanliga saker som att städa, laga mat, baka och annat som man normalt sett borde klara av att göra under en dag.

Jag kan tänka på morgonen att nu ska här städas och fixas, men redan efter nån timme är jag helt slut. Det snurrar i huvet och kroppen känns dubbelt så tung som vanligt. Det är bara att gå och tippa omkull och dö lite ett tag. Förr kunde jag städa hela huset på en och samma dag. Kanske det inte hände så ofta, men jag kunde i alla fall, om jag ville... 

Köra bil har jag i princip slutat med för jag kan inte köra mer än högst ett par mil, om ens det, innan jag nickar till. Jag är rädd själv när jag kör för jag märker ju att jag har noll koll, livsfarligt! Tur att det är bra bussförbindelser här. Och bilen har jag sålt.

Egentligen vet jag inte om det är den fysiska eller den psykiska tröttheten som är värst. Eller kanske det inte går att skilja på dom förresten. Jobbigt är också att det inte alltid är uppenbart för andra hur trött jag är. Jag kanske ser vaken ut men jag känner ju själv att stora delar av hjärnan mer eller mindre stängt ner och att tankeverksamheten inte alls är som den borde. Stress förvärrar det hela men det är inte alltid som det heller märks utåt. Tydligen har jag en förmåga att se ganska lugn ut även i situationer då jag känner mig stressad. 

Så länge jag inte har några prestationskrav på mig så funkar jag ganska normalt. Jag kan utan vidare prata, skoja och skratta utan att det märks hur trött jag faktiskt är. Men så fort jag måste koncentrera mig, formulera mig korrekt, prestera nåt, komma med rätt svar etc så blir det total kortslutning. Det behöver inte alls vara nån märkvärdig situation, det kan räcka med att nån frågar vad jag tycker om det ena eller andra, eller vill att jag ska fatta ett beslut om vilken struntsak som helst. Mer än så behövs inte för att jag ska bli stressad. Till och med nu när jag sitter och skriver ett helt frivilligt blogginlägg kan jag känna mig stressad och frusterad över att jag måste göra långa pauser för att verkligen tänka efter hur jag ska formulera mig. Jag måste liksom ständigt jaga mina egna tankar, försöka få tag på dom och hålla dom kvar så pass länge att jag fattar själv vad jag egentligen menar. 

Jag har under flera år försökt att hitta nåt svar på varför jag är så okristligt trött, men alla prover och undersökningar har alltid visat helt normala värden. Imorgon ska jag in till sjukhuset och hämta en apparat som ska kolla om jag snarkar eller har andningsuppehåll på nätterna, fast jag tror själv inte att det är problemet. Men det ska bli intressant att se vad testet visar i alla fall. Frågan är väl om jag kan sova över huvud taget med den där apparaten kopplad, jag störs ju av minsta lilla när jag ska sova även i vanliga fall. Ja ja, det visar sig.

Till sist en liten bild som säger allt...

Det kan vara spännande att sova borta. Nu ska ju jag inte sova särskilt långt borta då, ca 3 meter från min vanliga sovplats. Det hände sig så att sonen råkade somna i min säng innan jag hann dit, så då får jag ta hans helt enkelt vilket faktiskt kan vara rätt spännande.

Bara det att ta sig fram till sängen över huvud taget är som en mindre djungelexpeidition, tankarna glider lätt iväg till nån gammal Indiana Jonesfilm. Man får smyga försiktigt mellan klädhögar och isärplockade datorer och diverse andra elektronikprylar. Klädhögarna är ju rätt mjuka ändå så dom är inte så farliga. Värre är det med elektroniken. Datorchassin och plåthöljen står uppgillrade i kors och tvärs och bara väntar på att man ska köra in fötter och ben i nåt av deras ondskefulla sylvassa hörn. Om man inte ser upp, eller rättare sagt ner eftersom dom befinner sig på golvet, så kan man innan man vet ordet av bli attackerad och avskuren hälsenorna. Brrr, ruskiga grejer! 

Som om det inte räckte med detta så döljer sig andra små lömska företeelser i denna djungel av skrot. (Ja, jag tycker det ser ut som skrot med sonen hävdar ihärdigt att jag bara inte har förståelse för sakers rätta värde.) Bäst som man försiktigt kryssar sig fram mellan plåtkanterna för att inte drabbas av decimeterlånga, djupa, ymnigt blödande och potentiellt dödliga skärsår i vaderna, så händer det att man drabbas av en lika plötslig som intensiv smärta i sina oskyddade trampdynor. Jag pratar förstås om LEGO. Man brukar ofta säga om hundar att ju mindre dom är, desto ilsknare är dom. Detsamma kan sägas gälla för dessa lömska plastbitar. Dom ligger där och försöker se trevliga och gulliga ut med alla sina glada färger, en del bitar är pyttesmå och jättesöta MEN märk väl att det är dom minsta och sötaste som är dom ettrigaste. Att trampa på en legobit med en eller två pluppar gör i regel mycket ondare än att trampa på en med tio pluppar. Jag tycker att lego är en fantastisk uppfinning som verkligen stimulerar barnens kreativitet och tekniska förmåga, men precis som med små hundar så hör legobitarna inte hemma under ens fötter.

Men nu kommer vi till det mest spännande av alltihop, nämligen sonens säng. Det är en helt vanlig resårbotten med tillhörande bäddmadrass, bekväm och trivsam i största allmänhet. Problemet är att träbenen som sängen står på inte riktigt passar eftersom sängen är av äldre modell och har en annan standard för fastsättning av ben, skruvarna sitter väldigt långt upp i träramen. Det innebär att sängbenen inte är fästa riktigt som dom ska, utan sitter fast bara längst ut istället för en bit in. Det i sin tur innebär att dom inte håller sig raka utan väldigt gärna vill vika sig inåt och det är just det som är så spännande. Eftersom dom är av trä kan man inte förvänta sig att dom ska klara hur stor belastning som helst, vilket jag blir påmind om så fort jag så mycket som funderar på att vända på mig. Det gnekar och knakar och hela sängen vinglar och jag väntar mig att när som helst få höra ljudet av trä som spricker och ger vika. Det här är inget större problem för sonen som är betydligt lättare än jag, men det är nog bara en tidsfråga innan hela härligheten brakar under min icke helt oansenliga tyngd.

Ja, vi får väl se om jag hamnar på golvet innan det är färdigt. Jag får väl försöka att ligga så still som möjligt vilket inte är alldeles lätt för en som i vanliga fall vänder sig typ 3000 gånger på en natt...

God natt och sov gott!

Love you bebiii!  

Jag har med god hjälp av min assistent Chilla förvandlat Matfors kanske fulaste balkong till en riktig myshörna och såhär gick det till!

______________________________

Här har vi då alltså utgångsläget, nåt så vansinnigt tråkigt så man kan gråta åt det. Ingen plats man vill spendera varma sköna sommarkvällar på precis...

 Chilla kollar om det möjligtvis är trevligare under mattan, men icke.

En förutsättning för att över huvud taget kunna ha katten på balkongen är ett nät som hindrar henne från att hoppa ut eller smita över till grannen, så det var det absolut första jag fick ordna. Om man köper ett kattnät på zooaffärer och liknande så får man ofta punga ut med åtskilliga hundralappar, men eftersom jag är född fattig och med åren blivit ännu fattigare så hade jag ingen lust med det. Det är vid såna här tillfällen som det är så underbart att ha tillgång till mitt älskade Internet!   Genom att söka på kattnät/ balkongnät hamnade jag så småningom på en sida där någon vänlig själ tipsade om ett snyggt, praktiskt och BILLIGT kattnät från villaprodukter.se . Nätet är gjort i svart plast, är två meter högt och säljs som metervara för otroliga 24 kr/m!!! Jag betalade 165 kr inkl frakt för nätet till min balkong som är c 3,60 m lång. Rekommenderas varmt!

 Yep, det funkar!      

______________________________  

 En annan sak som var lite tråkig var att hela räcket var täckt med nån typ av svart mögel eller alger eller vad det nu kan ha varit. Sånt där brukar kunna vara svårt att få bort, men till min stora glädje gick det bra med bara en vanlig trasa med vatten och rengöringsmedel. Brädan till vänster visar resultatet efter mitt idoga skurande. Det är verkligen astråkigt att skura bräder, men det blev rätt snyggt i alla fall.

______________________________

 Det finns väl knappast nåt värre att sätta sina bara fötter på än ett kallt grått betonggolv, så nån form av golvbeklädnad var det självklart att vi skulle ha. Helst hade jag velat ha trätrall i nån varm brun nyans, men återigen var det plånboken som fick bestämma. Till min balkong behövs 48 trallplattor och det innebär en kostnad på runt 1200 kr så det var bara att glömma i dagsläget. På Jula hittade jag istället den här konstgräsmattan som är jättemjuk och skön att gå på. Den är 4x1,33 m och har gumminoppor på undersidan som gör att den ligger stadigt och torkar fortare när det regnat på den. Jag behövde skära till den lite på längden och runt stolpar och sånt, men den var väldigt lätt att skära med en vanlig brytbladskniv eller mattkniv. Mattan är något bredare än själva betonggolvet, men jag har låtit den gå ut mot räcket och täcka för den onödigt breda glipan mellan golvet och räcket. Det händer ju att katten får med sig nån leksak eller nåt ut och det är ju onödigt att grejerna ska ramla ner till grannen under. Nackdelen med den här typen av matta är att det fastnar en hel del katthår i den, men den är å andra sidan lätt att dammsuga.

 Chilla provligger mattkanten.

______________________________

 Lite insynsskydd vill jag ha, men den blommiga gardinen som satt där när jag flyttade in var inte så jätterolig. Istället hittade jag den här öljettlängden på Ö&B för 99 kr. Den är 120 cm bred och drygt 2 m lång och gjord i kraftig bomull, nästan lite linnekänsla faktiskt. Förmodligen lär den blekas ur och bli ful av väder och vind, men då får jag väl byta ut den nästa sommar helt enkelt. Det är svårt att få den att hänga riktigt snyggt eftersom balken den är fäst vid upptill inte är i lod med räcket, men det är inte så mycket att göra åt. Jag har satt knytband på ett par ställen vid räcket för annars vill gardinen gärna komma fladdrande upp i famnen på en när man sitter där och det är ju lite jobbigt. 

 Stolar och bord på plats. Stolarna passar egentligen inte alls in, men ni vet, det är ju det där med pengar igen så dom får väl duga så länge.

 Jag fick tag på ett par billiga dynor på Ö&B som döljer det mesta av stolsitsen åtminstone. Jag klurar på att sy nåt slags överdrag till stolarna, kanske i samma tyg som insynsskyddet så helhetsintrycket blir lite mer harmoniskt. Lyktan som står på golvet köpte jag i vintras, möjligen var det också på Ö&B, jag minns inte riktigt. Billig måste den ha varit i alla fall, annars skulle jag aldrig ha köpt den!

Blompall i trä, 59 kr på Jula. Stenen med värmeljus är ett loppisfynd för en femma från Fydlagret i Sundsvall tror jag. 

 Dom här blomlådorna/ korgarna hittade jag på Blomsterlandet i Birsta, 159 kr om jag inte minns alldeles galet. Dom består av en kasse som man planterar i och en ram av flätad pil. Chilla kollade förstås så allt var i sin ordning, hon provsov den till och med. Det fick mig att tänka på farmors rabatter, hon kallade dom för "blomsängar".   I lerkrukan borta i hörnet har jag petat ner några solrosfrön, får se om det blir nåt av dom.

 Egentligen hade jag tänkt ha lite andra blommor på balkongen, men eftersom jag är helt galen i penséer så kunde jag inte motstå frestelsen när jag passerade stora torget i Sundsvall förra veckan. Det blev 20 st i fyra olika färger och naturligtvis inspekterade min trogna medhjälpare plantorna när jag kom hem. Dom fick godkänt. Jag gillar dom här små penséerna extra mycket, tycker dom är ännu finare än vanliga stora.

 Plantering in progress!

______________________________

 Kattälskare som jag är så kunde jag bara inte låta bli att köpa den här söta lilla kissen. 59 kr på Åhléns.

 Zinkhinkar från Ö&B, minns inte exakt vad dom kostade men kanske typ 30 resp 60 kr eller nåt sånt.

 Fåret och kossan fick jag i present av mamma för många herrans år sen. Den blå krukan i mitten hittade jag på Kupan i Matfors för 20 kr, tyckte den passade väldigt bra ihop med dom andra två. Ros, 39 kr på Åhléns.

 Den här häftiga kängan med grodor på fick jag av min svägerska en gång i tiden.

 Zinkbricka med tre krukor, 15 kr på Kupan i Matfors.

  Kruka och hjärtan från Matfors trädgård. Köpte dom förra året, minns inte vad dom kostade. Rund plasttablett från Åhléns, 29 kr.

 Förutom Kupan som är en väldigt trevlig loppis här i Matfors så finns även Brukskiosken som har öppet 11-15 varje lördag. Där hittade jag den lilla porslinshatten med blommor, 20 kr. Gipstavlor med fruktmotiv, 10 kr styck. Vägghängd smidesljusstake med plats för två värmeljus, 40 kr. Ser att den hänger lite på trekvart, jag hade visst inte skruvat fast den ordentligt när jag tog bilden för skruvmejseln var ute på andra äventyr. *S* Prismorna som hänger på krokarna under ljusstaken hör egentligen inte dit men jag tyckte dom passade där. Vet inte vad som skulle hänga där annars? Dom köpte jag också på Brukskiosken för 30 kr.

______________________________

Till sist några bilder som helt enkelt får tala för sig själva!

...verkar det här hyreshuset inte ha. Ventilationen i mitt badrum har varit en följetong sen jag flyttade in för sex månader sen. I vintras stog den helt still i flera veckor och det fick till följd att allehanda dofter från grannarnas verksamheter samlades i mitt badrum och letade sig vidare ut i lägenheten. Cigarettrök, matos och gud vet vad. Inte ok.

Dom bytte visst ut den där fläkten, men riktigt bra blev det inte. Rätt som det är står den stilla nån dag och sen går den igång igen. Men idag har den börjat bete sig på ett nytt sätt. Först väsnas den väldigt och det är ett sånt sug att jag nästan befarar att tvättmaskinen ska följa med. Sen slår den av helt en stund och så där håller den på.

Vad är problemet? Varför går det inte att få ventilationen att funka som den ska? Kanske den är besatt av onda andar, fläkttrumman kanske är fylld med bestialiska demoner som håller på och fipplar med fläkten bara för att dom kan? Eller har fläkten kanske till och med ett helt eget liv och gör lite som den vill? Kanske vi aldrig nånsin får veta svaret på den frågan...

Idag är det min lilla farmor Märtas födelsedag, hon skulle ha blivit 107 år om hon levt! Det känns lite konstigt att tänka sig att hon föddes i början av förra seklet och ännu konstigare att min farfar faktiskt var född i seklet dessförinnan. Farfar 1895 och farmor 1904.

Farfar dog redan 1973 så honom har jag inget minne av. Farmor levde ytterligare tio år så henne minns jag ju väl. Hon bodde i huset bredvid oss och jag gick in till henne lite då och då. Hon brukade skiva ett äpple till mig och lägga på ett kaffefat och dom där äppelskivorna var så goda. Farmor gick med käpp för hon var ofärdig efter ett lårbensbrott, undrar förresten om hon inte rentav hade brutit benet två gånger? Tror det. Den där käppen hade en förmåga att alltid ramla omkull när hon lutat den mot köksbordet eller stolen där hon satt och då sa hon alltid "Äh, käpparsel!", eller mer "aschel" då eftersom hon var från Jämtland. På söndagarna bjöd hon alltid in min bror på "tjockpannkaka och lingonmos" som tack för hjälpen med vedhämtning och annat. Ibland fick jag också följa med fast jag var för liten för att göra nån nytta. Det där lingonmoset bestod av vispgrädde och lingonsylt som farmor satt och rörde ihop i en bunke tills grädden tjocknat något så det blev som en tjock sås. Det var otroligt gott till tjockpannkakan, nom nom!

På köksbordet hade farmor en vaxduk med svart botten och nåt slags blommor i rött, mörkgrönt och nån brunaktig nyans. Ovanpå vaxduken hade hon oftast en liten vit virkad duk och ovanpå den en underbart vacker blomkruka som jag alltid brukade sitta och beundra. Krukan var vit med en rosa blombukett på och så hade den tassar och öron i guld. När farmor dog fick jag den där krukan och den var en av mina käraste ägodelar fram till den dagen då jag råkade riva den i golvet med dammsugarslangen. Jag var väl kanske 12 år då det hände och jag minns än idag hur fullständigt förtvivlad jag var, den krukan var så himla viktig för mig för den var så starkt förknippad med farmor. Ja den var i princip farmor. Jag har sen dess kollat runt på loppisar och sånt om jag skulle kunna hitta nåt liknande, men hittills har jag gått bet.

Min farmors andranamn var Katarina, men det tyckte hon aldrig om. På jämtska uttalades det Kattrina, "häscha, låt som katta!" sa hon. Hon hade kanske inte så mycket till övers för katter, jag vet inte. Men hon ville hur som helst aldrig bli påmind om att hon hette Katarina.

Den sista tiden bodde hon inne hos oss för hon var så ofärdig och hade lite krånglig diabetes, men på dagarna brukade hon vara i sitt eget hus. Varje dag när jag kom hem från skolan kände jag en liten oro att det skulle ha hänt farmor nåt, hon var ju rätt gammal och skröplig ändå. Men en dag kände jag inte av den där oron, allt var lugnt liksom. När jag kom in på gården möttes jag av pappa och jag såg att han var klädd för att åka nånstans. Han berättade att han måste åka in till Bräcke och ordna en massa för farmor hade dött. Jag behövde alltså inte oroa mig mer...

Farmor hade varit så pigg den där morgonen. Pappa hade sagt "Vad pigg du ser ut idag mamma!" och hon hade svarat att "Ja, fick man vara såhär alla dagar så vore det ingen konst." Sen gick hon in till sig och allt var frid och fröjd. När mamma och pappa sen skulle hämta henne till lunch satt hon död på sin stol vid telefonen. Doktorn som konstaterade dödsfallet sa att det gått snabbt, annars skulle hon förmodligen försökt att ta sig till sängen eller så och då hade hon med största säkerhet blivit liggande på golvet istället. Nu hade hjärtat bara slutat slå helt enkelt. Men man har ju hört att många gamla piggnar till alldeles före slutet, det är som att det ska köras slut på den sista lilla gnistan. Skönt ändå att hon fick må bra den sista dagen i livet.

Grattis på födelsedagen lilla farmor, här får du ett fång med akleja som du alltid hade i dina rabatter runt huset!

En fördel med att ha kommit upp den aktningsvärda åldern av 39 år, fyra veckor och två dagar, är att man är tillräckligt gammal för att göra lite som man vill. Inte så jag menar att man ska springa runt och bryta mot lagar och regler eller göra saker som skadar andra bara för att man kan, men har inte jag lust att plocka i diskmaskinen idag så ger jag helt enkelt fan.

För första gången i hela mitt vuxna liv känner jag äntligen att jag kan vara som jag egentligen är. Jag vill inte säga att jag "får" vara som jag är, för jag tänker banne mig inte be nån om tillåtelse att vara mig själv. Men nu är jag gammal nog att inse att jag inte har tid att försöka leva upp till andras normer om hur man "ska" vara, jag har ett eget liv att ta hand om och har ingen lust att leva andras. Jag har inget behov av att springa runt och verka duktig och skryta om långkok och ett skinande rent hem. Eller jo, lite kanske. Men det beror på att om jag nån gång verkligen lagar riktig mat eller faktiskt städar så är det en sällsynthet som är värd att uppmärksamma...

Jag är som jag är, take it or leave it!