Det är med katter som med ungar, man älskar dom förbehållslöst men ibland prövar dom ens tålamod hårt...

Igår hade Chilla verkligen fullt upp, hon var rent omöjlig. Hon älskar att vara ute på balkongen och jag trodde ju att jag kattsäkrat den med nätet jag satt upp, men tji fick jag. Hon kom på härom dagen att det går jättebra att klättra uppför nätet för att ta sig till en högre och bättre utsiktsplats, uppe på balkonggaveln. Vi är dock inte riktigt överens om huruvida det är en bra idé eller inte.

Att jag inte satt nåt nät där uppe beror på att det inte finns nåt att fästa det i upptill, men efter gårdagen blir jag nog tvungen att försöka hitta en lösning på det problemet.

Jag var i köket och pysslade när plötsligt grannen ringde på dörren och undrade om det var jag som hade en katt på hennes balkong. Och det var det ju. Jag blev lite förvånad ändå eftersom det är en gardin fastknuten över nätet på den sidan, det borde inte vara lika lätt att klättra där. Men på nåt sätt hade hon ju uppenbarligen tagit sig upp i alla fall. Nåväl, jag hämtade busfröet och gick in till mig och stängde balkongdörren vilket resulterade i en grymt sur katt.

Strax efteråt ringde det på dörren igen och utanför stod två ungdomar som undrade om jag visste att min katt varit uppe på balkongtaket för en stund sen... Ett sånt litet odjur alltså! Förmodligen var det den vägen hon kommit in på grannens balkong, hon hade helt enkelt tagit sig en liten promenad över plåttaket. 

När jag nu varit så grymt taskig och stängt dörren ut så tog den lilla sötnosen och bröt sig in i min garderob och hämtade en raggsocka som hon ihärdigt försökte döda. Jojo, här ska man inte komma undan ostraffat minsann.

Igår kväll när jag gick och la mig tänkte jag att Chilla nog skulle sova gott hela natten efter en sån aktiv dag, men det tänkte tydligen inte hon. Vid tretiden i morse började hon tjata på att jag skulle öppna dörren och då menar jag verkligen tjata. Högljutt. Och ihärdigt. I flera timmar. Suck. Måste fixa det där nätet idag så man får sova ifred framöver. Tror bestämt jag behöver ta en tupplur nu, jag har hörselhallucinationer i form av brandbilssirener. Inte bra.

   Balkongdörren är utmärkt att klättra på när man ska ner igen!

Jag väcktes vid halv sex i morse av att nånting dundrade till och när jag öppnade ögonen såg jag att dörren till sonens rum rörde sig. Det är vid såna tillfällen man helst inte vill se katten komma in från ett helt annat håll... Det visade sig dock att det var Chilla som vält omkull en resväska som i sin tur knuffade till dörren. Tur det, man vill ju inte ha spöken och grejer i lägenheten.   

Inget spök, men däremot en hel massa stök har jag här hemma. Fattar inte varför jag låter det gå så långt innan jag kommer mig för med att städa? Eller jo, till viss del beror det på att orken inte räcker till och i ärlighetens namn också på att det finns annat som är roligare att göra... Men faktum är att i alla fall jag påverkas negativt av ett stökigt hem, får nästan lite ångest av det. Och för tillfället finns det inte det minsta "feng shui" här, utan snarare "tji gång", dvs det är svårt att hitta nånstans att sätta fötterna för att ta sig fram.

Jag var faktisk lite på gång igår och kände nästan lust att städa, men jag satte mig ner och väntade en stund så gick det över tack och lov. Men idag finns det väl ingen återvändo kan jag tro. *Suck*

Jaja, ha en trevlig dag alla!

//Mari

Ibland händer det oväntade saker, sånt man aldrig hade trott. Idag fick jag ett överraskande men mycket trevligt samtal. Tusen tack för det du kloka vackra tjej, det betydde väldigt mycket för mig och du gjorde mig väldigt glad!     

//Mari

Ikväll trodde jag att jordens undergång trots allt var nära.  Min älskade symaskin började låta illa, slog tvärstopp och vägrade sy ett endaste stygn till! Jamen fattar ni vad hemskt alltså?!! Jag trodde den var död och sörjde djupt i flera sekunder, sen tog jag fram skruvmejseln. Egentligen borde jag inte alls bryta mig in i den här symaskinen eftersom det är en sån där helelektronisk datoriserad historia, men vem har råd att lämna in den på reparation liksom. Sagt och gjort, jag skruvade bort varenda skruv jag kunde hitta i akt och mening att avlägsna plasthöljet på maskinen, men tror ni jag fick isär den? Nä. En ynka liten lucka var allt jag fick loss.

Det stör mig verkligen grymt mycket när saker vägrar gå isär trots att det inte finns några som helst tecken på att nåt skulle hålla ihop vederbörande pryl. Till sist visade det sig att jag inte behövt skruva bort mer än just den där första lilla luckan. Tvärstoppet berodde på att kolven som för nålen upp och ner kärvat fast och efter några droppar olja så var det problemet löst. Däremot fick jag en skruv över sen jag skruvat tillbaka alltihop, men den kan man spara till en annan dag. Man vet ju aldrig när man kan behöva en schysst skruv.  

Nu hoppas jag att maskinen inte tänker krångla mer så jag får slutföra mitt lilla projekt imorgon, en väska till min minilaptop med tillhörande kablar och grejer. Foton kommer när den är klar!

Och nu: Sova!

Natti natt!   

Jaha, idag skulle jorden gå under var det sagt. Visserligen lider jag av stundvis betydande kognitiva svårigheter, dvs jag har svårt att ta in vad som händer runtomkring mig, men jag har då inte märkt nåt av nån undergång ännu i alla fall.

Chilla och jag bestämde oss dock redan i morse för att verkligen ta vara på denna möjligtvis sista dag innan katastrofen, så därför har vi legat på balkongen bland alla blommorna och myst i solen mest hela dagen. Jag menar, om hela skiten ändå ska flyga i luften så vill man ju inte slösa bort den sista dagen på städning och sånt. Det skulle ju inte vara stor idé liksom. Och om undergången nu skulle utebli så ligger dammråttorna så snällt och väntar till en annan dag. Jag har pli på dom.

   Chilla väntar tålmodigt på jordens undergång...

...jag satte, men tydligen var det busfrön i påsen. Titta vad jag nu har i krukan!

...eller är det helt enkelt ett sista ryck innan jorden går under på lördag?

Nåt helt otroligt har hänt ikväll. JAG har gått elljusspåret FRIVILLIGT och jag TYCKTE OM DET!!! Jag som redan i unga år utvecklade en ganska kraftig allergi mot dylika sträckor, helt uppenbart skapade i syfte att plåga livet ur folk i allmänhet och skolelever i synnerhet. Det ska ju alltid finnas minst en mördarbacke i varje elljusspår med självaktning, ju brantare och jävligare desto bättre. Och till varje elljusspår hör även minst en sadistisk gympalärare som naturligtvis åker bil ända fram till spåret fast eleverna får gå. Helst ska det ju vara en lång uppförsbacke från skolan upp till spåret också om det ska vara riktigt bra.

Men ikväll fick jag alltså ett spontant ryck när jag var ute på en liten promenad. Egentligen skulle jag bara gå till badplatsen vid Rännösjön och kolla läget, men då fick jag syn på det där elljusspåret och tänkte att jag kan väl kolla lite i alla fall. Så då gjorde jag det. Nu var det ju ingen motionsrunda jag gav mig ut på, långt ifrån. Det var en riktigt långsam promenad med tid att njuta av fågelsången och den vackra naturen runtomkring. Har aldrig sett ett elljusspår med så vackra omgivningar faktiskt, det var ett rent nöje att gå där och det kommer definitivt att hända fler gånger.

Jag har ju bara mobilkameran så det blir ingen vidare kvalitet på bilderna, men här är några foton från promenaden i alla fall.

   En bergvägg på ena sidan...

   ...och Rännösjön på andra sidan.

   Och så spåret där emellan. Vackert!

   Mobilkameran beter sig lite underligt vid vissa ljusförhållanden... Här kommer det i alla fall att bli en tjock matta av liljekonvaljer snart.  

Nähäpp, nu är det väl snart dags att gå och lägga sig och se om det går att sova med den där sömnregistreringsapparaten jag hämtade på sjukhuset idag. Det ska bli väldigt intressant att se vad den kommer fram till.

Ha det!

//Mari 

Never fully awake, never fully asleep...

Men ständigt trött...

Trötthet är verkligen en funktionsnedsättning, även om många menar att lite trött kan man väl vara då och då. Javisst, så är det. Men när man aldrig nånsin känner sig "normalt" pigg så är det en annan sak. Det är frustrerande, irriterande och störigt i största allmänhet att inte orka göra det man vill. Nu pratar jag inte om att förflytta berg eller uträtta andra stordåd, utan om helt vanliga saker som att städa, laga mat, baka och annat som man normalt sett borde klara av att göra under en dag.

Jag kan tänka på morgonen att nu ska här städas och fixas, men redan efter nån timme är jag helt slut. Det snurrar i huvet och kroppen känns dubbelt så tung som vanligt. Det är bara att gå och tippa omkull och dö lite ett tag. Förr kunde jag städa hela huset på en och samma dag. Kanske det inte hände så ofta, men jag kunde i alla fall, om jag ville... 

Köra bil har jag i princip slutat med för jag kan inte köra mer än högst ett par mil, om ens det, innan jag nickar till. Jag är rädd själv när jag kör för jag märker ju att jag har noll koll, livsfarligt! Tur att det är bra bussförbindelser här. Och bilen har jag sålt.

Egentligen vet jag inte om det är den fysiska eller den psykiska tröttheten som är värst. Eller kanske det inte går att skilja på dom förresten. Jobbigt är också att det inte alltid är uppenbart för andra hur trött jag är. Jag kanske ser vaken ut men jag känner ju själv att stora delar av hjärnan mer eller mindre stängt ner och att tankeverksamheten inte alls är som den borde. Stress förvärrar det hela men det är inte alltid som det heller märks utåt. Tydligen har jag en förmåga att se ganska lugn ut även i situationer då jag känner mig stressad. 

Så länge jag inte har några prestationskrav på mig så funkar jag ganska normalt. Jag kan utan vidare prata, skoja och skratta utan att det märks hur trött jag faktiskt är. Men så fort jag måste koncentrera mig, formulera mig korrekt, prestera nåt, komma med rätt svar etc så blir det total kortslutning. Det behöver inte alls vara nån märkvärdig situation, det kan räcka med att nån frågar vad jag tycker om det ena eller andra, eller vill att jag ska fatta ett beslut om vilken struntsak som helst. Mer än så behövs inte för att jag ska bli stressad. Till och med nu när jag sitter och skriver ett helt frivilligt blogginlägg kan jag känna mig stressad och frusterad över att jag måste göra långa pauser för att verkligen tänka efter hur jag ska formulera mig. Jag måste liksom ständigt jaga mina egna tankar, försöka få tag på dom och hålla dom kvar så pass länge att jag fattar själv vad jag egentligen menar. 

Jag har under flera år försökt att hitta nåt svar på varför jag är så okristligt trött, men alla prover och undersökningar har alltid visat helt normala värden. Imorgon ska jag in till sjukhuset och hämta en apparat som ska kolla om jag snarkar eller har andningsuppehåll på nätterna, fast jag tror själv inte att det är problemet. Men det ska bli intressant att se vad testet visar i alla fall. Frågan är väl om jag kan sova över huvud taget med den där apparaten kopplad, jag störs ju av minsta lilla när jag ska sova även i vanliga fall. Ja ja, det visar sig.

Till sist en liten bild som säger allt...