...är komplicerat eftersom det inte nödvändigtvis syns på en att man är sjuk. Det kan vara svårt för omgivningen att förstå hur illa ställt det egentligen är, "lite trött kan ju alla vara då och då" liksom. Det är jobbigt när folk inte förstår, när dom antyder att man är lat och arbetsovillig och man möts av outtalad misstro. Så länge man är på benen så anses man som frisk. Folk fattar inte hur lång tid det t.ex tar att skriva ett sånt här inlägg, hur hårt jag får anstränga mig för att få ner mina tankar i skrift. Folk fattar inte hur enormt jobbigt det kan vara att fatta det enklaste beslut om vilken struntsak som helst. Dom förstår inte att jag hela tiden befinner mig på gränsen till vad jag klarar av och att minsta lilla grej utöver det innebär massor med stress. Det finns inga reserver att ta av, ingen extra kraft att ta till när det behövs.

Men på nåt sätt känns det ändå inte som nån mening att försöka förklara. Känns liksom inte värt ansträngningen det innebär att i ord försöka formulera hur jag mår. Jag är för trött för att förklara hur trött jag är. Helt enkelt.

//Mari

Min älskade lilla kisse ligger hoprullad på en kudde nedanför elementet i köket, gissa om det ser skönt ut? Kanske skulle man skaffa en sån där kattsäng åt henne som man hänger på elementet. En sån skulle jag också vilja ha. Då skulle jag ligga där som en kanelbulle och sova 16 timmar om dygnet och inte bekymra mig för nånting över huvud taget...

Såhär nånting...:

//Mari

Vad skönt det är när man möter människor som passar för det yrke dom har. Fick träffa min nya handläggare på Arbetsförmedlingen idag och även om vi inte kom fram till så mycket under den timmen vi satt och pratade så känns det ändå lite bättre idag än igår. Min förra handläggare tyckte jag också väldigt bra om så jag har haft tur antar jag.

Helt plötsligt minns jag mitt allra första möte med Arbetsförmedlingen, det var 1991 i Ånge. Jag var 19 år och hade precis gått ut gymnasiet. Det bemötande jag fick den gången var "men lilla gumman, du får väl ge dig ut och knacka dörr, VI kan inte ge dig nåt arbete". Inte precis vad man vill höra när man aldrig satt sin fot på arbetsmarknaden tidigare. Jag upplevde det som att människan tyckte att jag var besvärlig som kom dit och ville ha lite råd och tips inför arbetssökandet och en sån attityd får inte en arbetsförmedlare ha anser jag.

Dom handläggare jag träffat på AF i Sundsvall har överlag varit trevliga och visat sig intresserade av att hjälpa. När man är arbetslös är man ofta ganska känslig och känner sig kanske utsatt på grund av den situation man befinner sig i. Att då bli trevligt bemött är guld värt, då spelar det mindre roll om handläggaren inte kan uträtta några omedelbara underverk. Att bli lyssnad på, förstådd, stöttad och tröstad av en människa som visar genuin vilja att hjälpa en att komma vidare värmer och gör att allt inte känns fullt lika hopplöst ändå. En bra arbetsförmedlare ska inte bara kunna rabbla lediga jobb och åtgärder, han/hon måste också vara intresserad av människor, förstå att det är ett serviceyrke han/hon har, vara empatisk, kunna uppmuntra och inge hopp och inte minst ha en del kunskaper i psykologi för att förstå vad arbetslöshet kan göra med en människa.

Som sagt, jag har inte fått några lösningar på mina problem, men ett litet hopp har väckts och det får duga för nu.

Nu ska jag och katten i alla fall gå och lägga oss.

Ha det gott!

//Mari

Jisses, det ser inte ut som jag kommer att kunna sova lugnt på MYCKET länge! Att vara arbetslös och bollas mellan olika myndigheter är inte alls roligt. Fick precis meddelande från A-kassan att jag blir utan ersättning från dom för dom dagar jag varit på praktikplatsen som jag inte visste att jag inte skulle vara på. Och Arbetsförmedlingens pengar är ju slut så därifrån får jag inte heller nåt. Plus att jag får 7 dagars karens ytterligare på A-kassan eftersom jag kommer att behöva börja på en ny ersättningsperiod. OM jag nu får nån ny ersättningsperiod, det är helt omöjligt att förstå sig på alla nya regler! Först var det ju tal om att man bara skulle få en a-kasseperiod i livet och sen aldrig mer, men nu står det på mina sidor på A-kassan att jag uppfyller ett nytt arbetsvillkor men ingen vidare info om man kan få ännu en period. Dessutom väntar A-kassan på nåt besked från försäkringskassan gällande min förra praktikperiod då jag fick aktivitetsstöd som ska dras bort från mina a-kassedagar som jag misstänker tog mer än slut under den tiden...

Alltså, nu vet jag inte vad jag ska göra. Det är knappt att jag klarar mina fasta utgifter när jag får full ersättning och ska jag nu bli av med pengar två månader i rad så blir det till att leva på luft och vatten. Om jag får nån enstaka krona över sen räkningarna är betalda så måste nog den gå till att inhandla Novalucol för att stävja magkatarren som bara blir värre och värre av oro och stress.

Ett par bilder på vår underbara gulögda lilla kisse!   

  Perfekt att ha klädda köksstolar när man har katt...

Förmodligen kommer den här kattjejen att bli en av Matfors mest bortskämda kissar. Sonen köper speciell kattmjölk till henne, för att inte tala om lyxsanden hon har i sin låda. Svinaktigt dyr men tydligen får man betala bra om man inte vill att det ska lukta kitteh poo i hela lägenheten. Jag drömmer också om att köpa en enorm klösmöbel till henne där hon kan klättra, busa och ligga på en hylla och hålla koll på läget. Finns fantastiskt fina klösträd i olika färger, jag vill ha ett beige eller brunt så det passar ihop med tapeterna i lägenheten. Dom kostar dryga tusenlappen plus frakt så det får nog vänta ett tag, men jag tror att det är viktigt för en innekatt att ha nånstans där hon faktiskt FÅR klösa och klättra. Har haft innekatter förut också men dom var totalt understimulerade så dom rev i stort sett hela lägenheten i sina försök att göra av med överskottsenergin. Det vill jag inte vara med om igen! Sen ska jag ju inte sticka under stol med att det där klösträdet nog kommer att roa även oss människor som bor här. Inte för att vi kommer att klättra i det (förhoppningsvis) men för att det är så löjligt roligt att busa med en ivrigt klättrande och hoppande katt som försöker fånga en leksak. Jag skulle nog kunna leka med henne i timmar, hela tiden med ett fånigt leende på läpparna. Det är otroligt vad en liten katt kan få vuxna människor att bli helt larviga...   

Nu verkar det som det är dags att göra en rensning i den svindyra kattsanden, hörde hur det krafsade där för en stund sen. Ha det gott allihop!

//Mari

Förra måndagen gick jag tillbaka till praktikplatsen jag hade innan jag fick snilleblixten att börja plugga. Idag fick jag besked från Arbetsförmedlingen att jag inte får fortsätta för pengarna tagit slut eller dragits in. Vad jobbigt...  

Ja ja, det löser sig på nåt sätt. Är ändå för trött idag för att bli upprörd. Ska vila lite så hjärnan börjar fungera igen och sen blir det till att lägga in en ännu högre växel i jobbsökandet. Ska skicka iväg en herrans massa spontanansökningar åt olika håll tänkte jag. Kanske blir det napp nånstans. Vill bara ha ett jobb så jag slipper ligga vaken på grund av ekonomisk stress på nätterna.   

Pfrlflrflrt....

//Mari

Jul, nyår och trettondag har passerat, det sa bara svisch så var allt över. Och jag ser att det var rätt länge sen jag skrev nåt här. Men nu är jag tillbaka i alla fall!

I förrgår blev vi hastigt och lustigt en till i vår lilla familj, en liten katt flyttade in! Tänk så det kan bli. I tisdags när jag kom hem från jobbet hade jag ingen aning om att vi skulle skaffa katt, faktum är att sonen och jag satt och kollade annonser på hundar på Blocket. Mest bara för kul, en hund innebär kostnader som jag inte klarar innan jag fått ett riktigt jobb, men titta kan man ju få göra i alla fall. Sen började sonen kolla efter katter och helt plötsligt satt jag där och ringde på en annons, vet inte riktigt hur det gick till.   Det blev bestämt att vi skulle komma och titta på kattflickan dagen därpå och hon kom glatt fram och hälsade på oss direkt när vi kom dit. Det blev förstås kärlek vid första ögonkastet och vi kunde inte göra annat än att ta med oss henne hem. Så här är hon nu, vår lilla kattflicka Chilla! Fast så liten är hon kanske inte, hon är 8 månader. Men sååå söt och gosig! I morse funderade jag på om jag inte kunde få ta "föräldraledigt", hade inte den minsta lust att lämna henne och gå till jobbet... Men hon hade ju sällskap av sonen så det gick ingen nöd på henne. Hon har förresten flyttat in i hans bokhylla, ligger där och kollar på medan han bygger med Lego.

Hade egentligen tänkt skriva om hur jag överfört mina fördomar om manligt och kvinnligt till kattvärlden men tar det en annan dag. Är så kolossalt seg i kolan nu så jag vet knappt vad jag skriver. Jag började min arbetspraktik i måndags och det var en himla tur att det var en ledig dag igår, annars vet jag inte hur jag skulle ha orkat... Men det är ändå kul att ha nåt att göra på dagarna och jag trivs väldigt bra. Har ju varit på samma ställe förut, innan jag fick snilleblixten att jag skulle börja plugga i höstas.

Nä det är inte klokt vad trött jag är nu, får hoppas att sonen som är på ungdomsgården kan få skjuts hem av pappa så jag slipper ut och skotta fram och starta en iskall bil sen...

Ha det gott så ses vi en annan dag!

//Mari

"Guuud vad tjock jag känner mig" gnällde hon och proppade i sig ytterligare en pralin ur Aladdinasken. Ja, vad annat kunde hon göra? Hennes nya liv skulle börja på Nyårsdagen (för vilken gång i ordningen?) och till dess måste alla frestelser undanröjas. Ungarna hade övergett henne och dragit till pappa, så av dom fanns ingen hjälp att vänta (såna svikare...). Hon skulle vara ensam hemma hela veckan och alltså låg hela ansvaret för att skapa en nyttig, hälsosam, präktig, frestelsfri miljö på henne själv.

Hon hade gjort ett antal överväganden gällande bland annat den där Aladdinasken som hon fått i present av sin älskling. Hon funderade ett tag på att gömma undan den och glömma att den fanns, men trots att hon regelbundet glömde bort både det ena och det andra så visste hon att det skulle vara rakt omöjligt att förtränga det faktum att det någonstans inom husets väggar faktiskt fanns en ask med Utvalda Praliner Av Mörk, Ljus Och Vit CHOKLAD, med betoning på CHOKLAD. Ett annat alternativ (som med tanke på all Jordens fattigdom ju faktiskt inte alls var något alternativ), vore att helt sonika slänga den förföriska asken i soporna tillsammans med saffranssnäckorna som fanns i frysen, vilka snart nog också skulle sända ut sina svaga men helt klart förnimbara lockrop och få henne på fall. Trots hennes annars mycket disträa sinnelag undgick aldrig en bulles lockrop hennes medvetande, det var som om hon hade ett välutvecklat sjätte sinne för dylika ting.

Kakburken hon fått i julklapp av sin ömma moder hade skyndsamt tömts på sitt innehåll redan på annandagen. Mördegssmulorna och dajmchokladfyllningen hade yrt som ett moln kring henne under ett kort men ack så lustfyllt ögonblick. Burken fick därefter tjänstgöra som förvaring för betydligt harmlösare varor i form av té.

Hon suckade djupt, tyngd av det ansvar som vilade på hennes och endast hennes axlar nu under det gamla årets sista skälvande dagar. Men som sagt, vad skulle hon göra? Livet är hårt mot dom hårda and a fatso got to do what a fatso got to do, bara att gilla läget tänkte hon och placerade omsorgsfullt ännu en Gräddnougat på tungan...